Stratocaster-guide: Squier, Player II, Vintera och American Pro

Jag har haft fler Stratocaster på bänken än någon annan modell, och frågan är nästan alltid densamma: är den dyra värd pengarna, eller räcker en Squier? Svaret beror på var du är som spelare och vad du tänker göra med den. Här är serierna som säljs nu, och vad som faktiskt skiljer dem åt när man skruvar isär dem.

Vad alla Stratocaster har gemensamt

Tre singlecoil-mikrofoner, femlägesväljare, tremolo med sex eller två skruvar, skruvad hals, 648 millimeters mensur. Kroppen är al eller ask, halsen lönn. Konstruktionen har inte ändrats i grunden sedan 50-talet, vilket är anledningen till att en gitarr för en tiondel av priset kan låta så nära originalet. Det som skiljer serierna är komponenterna, lacken, hur mycket tid som lagts på bandarbetet och var gitarren byggs.

Squier: Affinity, Sonic och Classic Vibe

Squier är Fenders budgetmärke, tillverkat i Kina och Indonesien. Affinity och Sonic är nybörjarnivån: tunn kropp, keramiska mikrofoner, enkelt tremolo. De fungerar, men jag justerar i princip varje exemplar som kommer in. Classic Vibe är en annan sak. Alnico-mikrofoner, vintage-look, ordentligt bandarbete, och en känsla som gör att jag ofta säger till elever: köp en Classic Vibe 60s och lägg resten på en förstärkare. Den kan vara med i replokalen i många år.

Player II: den mexikanska arbetshästen

Player-serien byggs i Ensenada i Mexiko och är den Stratocaster flest svenska gitarrister faktiskt spelar på scen. Player II-uppdateringen gav rullade bandkanter, palisander på greppbrädan igen och Alnico 5-mikrofoner. Tremolot är ett tvåpunkts-system som håller stämningen bra om det ställs in rätt. Halsen har en Modern C-profil, ganska tunn, bekväm för de flesta händer.

Det här är nivån där gitarren slutar vara en kompromiss. Jag har spelat hela turnéer med en Player utan att sakna något. Skillnaden mot en amerikansk gitarr finns, men den är i detaljerna, inte i ljudet från scenen.

Vintera II: för den som vill ha 50-, 60- eller 70-talet

Vintera byggs också i Mexiko, med vintage-korrekta specar: mindre bandstavar, 7,25 tums greppbräderadie på 50s-modellen, sexskruvs tremolo, mikrofoner lindade för respektive decennium, och lack i tidstypiska färger. Halsprofilerna är tjockare, särskilt på 50s. Den som gillar det gillar det väldigt mycket. Den som är van vid moderna, platta halsar kan uppleva att strängarna kvävs vid bändningar högt upp, det är radien som gör det. Prova innan du beställer om du kan.

American Professional II: proffsnivån

Byggd i Corona i Kalifornien. V-Mod II-mikrofoner med olika magneter per sträng, ett tremolo med kallvalsade stålblock, Deep C-halsprofil med rullade kanter och en satinerad baksida, smala höga band. Bandarbetet är det man betalar för, tillsammans med kvalitetskontrollen. Jag har aldrig behövt fila bandkanter på en American Pro. Nitrolack finns bara på vissa serier, Pro II har uretanlack som tål turnébussen bättre.

Är den värd dubbla priset mot en Player? För den som spelar varje dag, gör bändningar på höga band och vill ha en gitarr som är rätt från kartongen: ja. För den som repar två gånger i veckan: oftast inte, och pengarna gör mer nytta i en bra rörförstärkare.

Så väljer jag åt mina elever

Första gitarren, osäker på om det blir något: Squier Sonic eller Affinity, med en justering direkt. Ett par år in och vill ha något som håller: Classic Vibe eller Player II, Player II om du vill ha det moderna tremolot. Blues, soul, gamla ljud: Vintera II 60s. Spelar live regelbundet och vill slippa tänka: American Professional II. Vill du se hur de olika modellerna klarar sig i praktiken hittar du dem i våra elgitarrtester, och funderar du på om en Stratocaster ens är rätt typ av gitarr att börja med finns resonemanget i guiden om elgitarr för nybörjare.

Vilken serie du än väljer: låt tremolot flyta med tre fjädrar, smörj sadelspåren och byt till strängar du gillar. En Stratocaster blir en annan gitarr efter en timme på bänken, och det gäller alla prisnivåer.