Gitarrförstärkare: combo eller topp, watt, rör eller modeling?

Förstärkaren är hälften av ljudet. Jag har hört en billig gitarr genom en bra förstärkare låta som en dröm, och en dyr gitarr genom en dålig förstärkare låta som en radio. Ändå lägger de flesta nybörjare hela budgeten på gitarren och tar vad som blir över till förstärkaren. Om du ska prioritera en sak i det här inlägget, prioritera det här: sätt en tredjedel av pengarna på förstärkaren, minst.

Combo eller topp och låda

En combo har förstärkaren och högtalaren i samma låda. Ett stack är en topp (bara förstärkaren) som står på en separat högtalarlåda. Combon vinner nästan alltid på praktiska grunder: en sak att bära, en kabel, färre saker som kan glömmas på lastkajen. Toppen vinner på flexibilitet, du kan byta låda utan att byta förstärkare och köra samma topp genom en 1x12 hemma och en 4x12 på scen.

För en tekniker som burit backline i femton år: en 2x12-combo på rörteknik väger tjugofem till trettio kilo. En topp och en 1x12-låda väger ungefär lika mycket men i två delar, vilket är skillnaden mellan en dålig rygg och en bra. Tänk på trappan i replokalen innan du bestämmer.

Watt och verklig volym

Watt är inte volym. Dubbla wattalet ger tre decibel, vilket knappt hörs. En 15-wattare på rör kan hålla jämna steg med en trummis, en 100-wattare på rör kan inte köras på den nivå den låter bäst på i något rum mindre än en ishall. Transistor- och modelingförstärkare behöver mer watt för samma upplevda volym, räkna grovt dubbelt.

Det som avgör hur högt det låter är högtalarens känslighet och hur många högtalare det är. Två tolvtummare flyttar mer luft än en, oavsett watt. Så: 15 till 30 watt rör eller 40 till 100 watt modeling räcker för replokal och små scener, och på större scener mikas allt ändå.

Rör, transistor eller modeling

Rörförstärkare komprimerar och bryter mjukt när de drivs, och de reagerar på hur du spelar på ett sätt som fortfarande är svårt att kopiera helt. De är tunga, kräver underhåll och låter olika beroende på volym. Transistorförstärkare är lätta, rena och pålitliga, och de har ett hårdare sätt att bryta som passar vissa stilar (en del metalspelare föredrar det). Modeling är digitala simuleringar av rörförstärkare, ofta med effekter inbyggda, samma ljud på alla volymer, hörlursutgång och inspelning via USB. Skillnaden mot rör har krympt så mycket att jag numera ofta rekommenderar modeling till dem som spelar hemma och i replokal, och rör till dem som spelar mycket live och gillar känslan.

Det finns hybridlösningar också: rörförsteg med transistorslutsteg, eller modeling in i ett rörslutsteg. De löser ofta viktproblemet. Men det viktigaste är att du provar förstärkaren med din gitarr på den volym du ska använda den. En rörförstärkare som låter magisk på sju i butiken kan vara oanvändbar hemma. Vill du ha något bara för hemmabruk finns ett separat resonemang i guiden om övningsförstärkare.

Högtalarstorlek och karaktär

Åtta tum: kompakt, tunt, för övning. Tio tum: snabb attack, mindre botten, bra för blues och för att inte ta plats. Tolv tum: standarden, fyllig botten, klarar dist utan att bli grötig. Femton tum är ovanligt för gitarr och blir lätt dovt. En 1x12 räcker till nästan allt. Två tolvtummare ger mer spridning på scen och en känsla av att förstärkaren “trycker” i bröstet. Fyra tolvtummare är för dem som får skjuta lådan på hjul.

Replokal mot scen

I replokalen behöver du kunna höra dig själv över trummorna utan att hela bandet klagar. Det är ungefär 20 till 30 rörwatt genom en tolva. På scen är förstärkaren din monitor, ljudteknikern tar signalen via mik eller en balanserad utgång. Många moderna förstärkare har en utgång med högtalarsimulering, vilket gör livet enklare för alla i lokalen.

Innan du köper: ta med din egen gitarr och din vanligaste pedal, ställ in förstärkaren ren, spela i fem minuter på den volym du ska ha hemma och sedan högre. Låter den bra på båda är det rätt förstärkare, och de vi provat i våra förstärkartester är bedömda exakt på det sättet.