Gibson Les Paul Junior: köpguide, P-90 och alternativen

En Les Paul Junior är den gitarr jag oftast rekommenderar till folk som säger att de vill ha “en riktig rockgitarr men inte krångel”. Den har en mikrofon, en volym, en ton, ett stall som är en metallbit och en kropp som är en planka mahogny. Det finns nästan inget att ställa in och nästan inget att gå sönder. Jag har haft en 1998 års Gibson Junior med på turné i tio år och det enda jag bytt är strängar och en volympotentiometer.

Vad en Les Paul Junior är

Gibson lanserade den 1954 som studentmodell, ett billigare syskon till Les Paul Standard. Kroppen är solid mahogny utan lönnlock, halsen är limmad, mensuren är 628 millimeter som på alla Les Paul. Stallet är ett wraparound: strängarna trädas framifrån, runt stallet och tillbaka, och samma bit sköter både stall och stränghållare. Det ger ett sustain och en attack som är en stor del av ljudet.

Mikrofonen är en P-90 i stallposition, en singlecoil med bred spole. Den låter tjockare och råare än en stratocaster-singlecoil och ljusare och mer öppen än en humbucker. Med ren förstärkare är den lite knorrande, med en rörförstärkare på gränsen till dist blir den precis så aggressiv som punk, garage och gammal rock kräver. Baksidan är brum. En P-90 plockar upp lysrör, dimmers och dåliga elskåp. I replokalen märks det knappt, i en gammal folkpark kan det bli en följetong.

Vem den passar

Den som spelar komp och riff, i band, med dist. Den som gillar att en gitarr reagerar på hur hårt man slår. Den som är trött på att välja mellan fem pickupinställningar. Den passar sämre för den som vill ha rena, glittriga singlecoil-ljud, eller för den som spelar snabba solon långt upp på halsen, den enkla cutawayen stoppar ganska tidigt.

Det är också en av få gitarrer där halsen och kroppen står för nästan hela tonen. Byter du P-90 till en annan P-90 hör du skillnaden men den är mindre än du tror.

Gibson, Epiphone eller Harley Benton

Gibson Les Paul Junior är originalet: nitrocellulosalack, amerikansk tillverkning, mikrofon lindad i huset, och ett pris som ligger på nivån för en begagnad bil. Halsen är oftast fyllig, en 50-talsprofil, och det är en gitarr som är slitstark i den mening att den åldras snyggt.

Epiphone Les Paul Junior har samma konstruktion, polyuretanlack, tillverkas i Asien och kostar en bråkdel. Epiphones egen P-90 är lite tamare, halsen något tunnare. Bandarbetet varierar, jag har haft exemplar som var utmärkta direkt och exemplar som behövde en bandslipning. Ljudmässigt, i ett band, med dist, kommer få att höra skillnaden. Vill du ha originalet handlar det om känsla, lack och andrahandsvärde mer än om ljud.

Harley Benton har SC-Junior-modellen i samma anda, ännu billigare. Mahogny, P-90, wraparound. Där behöver du räkna med justering av hals, stall och kanske bandkanter innan den är klar, jag har skrivit mer om det i guiden om Harley Bentons elgitarrer. Som första gitarr med P-90 för den som vill prova ljudet utan att satsa mycket är den svår att slå.

Det finns även dubbelskurna varianter (Double Cut) från alla tre, med bättre åtkomst till de höga banden och en lite annan balans i knät. Prova båda om du kan.

Vad du ska kolla innan du köper

Wraparound-stallet är hela intonationen. Ett gammalt, fast stall utan justerbara sadlar kan inte intoneras per sträng, bara i två block via skruvarna bakom. På moderna exemplar finns kompenserade stall som löser det mesta. Kolla att stallet inte lutar framåt, det är ett tecken på att strängspänningen dragit i stolparna under lång tid.

Kolla halsvinkeln och att strängaktionen går att få ner utan att stallet bottnar. Lyssna efter mikrofonbrum utan att spela, i det rum där du ska använda gitarren. Och kolla att volympotten fungerar hela vägen, P-90-spelare rullar ner volymen ofta.

Ska du beställa, jämför modellerna i våra tester av elgitarrer och läs recensioner som nämner just bandkanter och hals. Har du en Junior hemma redan: sänk stallet en aning, byt till 10-strängar och spela med volymen på sju. Det är där gitarren trivs bäst.