Fender Stevie Ray Vaughan

En signaturmodell med tydlig egenart

Fender Stevie Ray Vaughan är byggd kring en tydlig idé: en Stratocaster för spelare som söker ett kraftfullt, rått blues- och rockljud. Modellen har funnits sedan november 1999 och kostar 31 790. Den levereras med ett etui, men ingen väska. Kroppen är av al och har en solnedgångsfinish i tre toner. Den svarta plektrumskyddsplattan består av tre lager och har graverade bokstäverna SRV.

Utseendet är en stor del av modellens dragningskraft. Guldfärgade metalldelar, den graverade plattan och signaturdetaljerna skiljer den från en vanlig Stratocaster. Flera ägare beskriver gitarren som särskilt snygg, och den medföljande kofferten nämns också som ett fint inslag. Det är en påkostad helhet vid första anblicken, även om omdömena om utförandet inte är entydiga.

Hals och spelkänsla

Halsen är av lönn och har en tjock, oval C-form. Greppbrädan är av pau ferro, med vita prickar som positionsmarkeringar och 21 band. Mensuren är 648 millimeter och sadelbredden 42 millimeter. Kombinationen ger en annan känsla än många spelares bild av en standardmodell i Stratocaster-familjen. Halsen är rejäl, men flera användare upplever den ändå som bekväm att spela på. Böjningar av strängarna och vibrato beskrivs som lätta att utföra.

Det är dock ingen halsprofil som passar alla. En spelare som föredrar en smalare eller mer neutral hals kan behöva vänja sig, och modellens särskilda spelkänsla märks tydligt. En recensent fick dessutom problem med bandrassel vid tolfte bandet och behövde låta byta samtliga band. Samma ägare upplevde att de ursprungliga banden var för höga och gjorde gitarren tungspelad. Det här är en enskild erfarenhet, inte ett belägg för att alla exemplar har samma problem, men det understryker värdet av att kontrollera justering och bandarbete vid köp.

Mickar och ljud

Tre Custom Shop Texas Special-mickar av enkelspoletyp står för ljudet. Reglagen består av huvudvolym samt tonkontroll ett för halsmicken och tonkontroll två för stall- och mittmicken. En femlägesomkopplare väljer mellan mickarna. Konstruktionen ger flera grundläggande lägen, men ägaromdömena pekar på en ganska bestämd ljudkaraktär snarare än en gitarr som täcker alla möjliga stilar.

Ljudet beskrivs som rått, voluminöst och aggressivt, med tydlig koppling till blues och rock när det spelas med lätt överstyrning. Flera användare uppskattar resonansen och sustainen, alltså hur länge tonen klingar. En ägare menar att pau ferro-greppbrädan bidrar till den fylliga karaktären, men det är en personlig upplevelse och inte en egenskap som går att slå fast enbart utifrån materialvalet. Resultatet beror också på förstärkare, inställningar och spelteknik.

För den som söker ett mycket rent, luftigt och glasklart ljud kan modellen kännas mindre träffsäker. En användare beskriver den som mindre flexibel än en vanlig Stratocaster och avråder från köp om målet är en gitarr för många olika genrer eller allroundbruk. För Vaughans bluesrockpräglade uttryck, och när ett fylligt ljud med lätt överstyrning står i centrum, kommer dess styrkor bättre till sin rätt.

Svaj och hårdvara

Gitarren har ett vänsterhänt, synkroniserat vintagesvaj med guldförgyllning och guldfärgade metalldelar. En ägare berättar att svajet låste fast med en träbit, vilket enligt den personen gav ännu mer ton. Det är ett individuellt ingrepp och inget som ingår som standardlösning. Den som vill använda svajet rörligt får i stället utgå från instrumentets grundinställning och se till att den fungerar med den egna spelstilen.

Utförande och vad du bör kontrollera

Omdömena går isär. Flera ägare är mycket nöjda med ljud, hantverk och finish, medan en annan berättar om ett exemplar som var dåligt justerat, hade bandrassel och saknade verktyget för justering av dragstången i etuiet. Ytterligare en köpare upptäckte en ungefär centimeterlång repa i träet under lacken. Den personen behöll gitarren eftersom märket var diskret, men ansåg att det inte var acceptabelt vid prisnivån.

De här erfarenheterna ger ingen grund för att dra slutsatsen att varje exemplar har sådana brister. De visar däremot att en noggrann kontroll före eller direkt efter köpet är rimlig. Kontrollera bandens nivå, justering, finish och innehållet i etuiet. Pris och signaturdetaljer gör förväntningarna höga, så ett exemplar bör också bedömas efter hur det faktiskt är byggt och ställt.

Omdöme

Fender Stevie Ray Vaughan passar främst gitarrister som vill åt en kraftfull bluesrockkaraktär, uppskattar en tjock hals och gillar modellens särskilda utseende. Texas Special-mickarna och den tydliga signaturprofilen ger den en egen plats, men ljudbilden är inte lika mångsidig som hos en mer neutral Stratocaster. Spelkänslan kan vara mycket tilltalande när halsformen passar, samtidigt som rapporterna om justering och finish motiverar en ordentlig genomgång av exemplaret.

Som specialiserad bluesgitarr har den många övertygade anhängare. Som enda gitarr för flera stilar är den ett mer osäkert val. Den som främst söker Vaughans typ av uttryck får här en modell med rätt grundförutsättningar, men bör lyssna själv och kontrollera hantverket innan beslut.